Att min terapitid inte är över har ni naturligtvis förstått. Jag får ju inte ihop min skalle som jag vill (jävligt frusterande) så då gäller det att ta emot den hjälp man erbjuds och försöka reparera skadan.
Från terapidag 1 bestämde jag mig att "detta ska bli en lärdom för mig" men så här i dagsläget undrar jag "har jag verkligen inte lärt mig nånting ?" :/
I går blev jag inkallad på en lektion (efter ett nödrop förstås). Det gick ju bra........trodde jag.
Men nu är det illa. Jisses, vet ni vad min liv-coach (samtalsterapeut) sa till mig ??!!! Hon sa: Jag räcker inte till !!!!!!!!! Herregud i himmelen !!!! Har ni hört något så mycket fruktansvärt nån gång!!!!!! Jag är ju helt förstörd!!!!!
Stackars..........hur nära kan hon tänkas vara att gå in i väggen av ansträngningar att rädda livet på mig ??????? Gudars......
Det är numera synd om folk som råkar måste ha med mig att göra.
Min arbetsförmedlare kämpar som ett djur för att slussa ut mig i arbetslivet. Frågan är hur hårt snaran sitter runt hans hals!!!!! Nu har han inte så lång tid kvar med mig och jag får bara hoppas att han inte ramlar av stolen och avlider av lättnad den dagen !!!! Skona mig.....eller honom rättare sagt!
Jag har min älskade FAMILJ också som måste umbära mig i princip dygnet runt. Hur i hela friden bär dom sig åt !!!??
Nu har jag till och med satt klorna i min oskyldiga granne. Stackare....om hon visste vad hon har gett sig in på !!!! Är ni vänliga och ringer henne och varnar !!!!!!
Nä, mina rara vänner. Var nu glad att det bara är min blogg ni behöver brottas med ;)
(ja, bortsett från tele, sms, mail, fb, skype och allt vad det heter)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar